Alltså, jag vet inte om det bara är jag men det känns som att jag inte riktigt hänger med i hur snabbt livet egentligen gått. Jag ser mig och min omgivning fortfarande som barnsliga tjejer och att vi endast är mogna när det kommer till våra jobb, vårt plugg och hur vi ska bygga vår framtid redan nu.

Men sen ser jag att vi inte är så små som jag trott hela tiden, mina vänner har flyttat in med sina respektive, de har förlovat sig, gift sig, skaffat barn osv osv. Fick precis en liten reality check haha dags att öppna ögonen!

Ville bara dela med mig av mina natttankar, nu ska jag gå och betala mina räkningar och såna tråkiga saker med att vara vuxen:( hade gjort allt för att bli liten igen, eller börja på högstadiet, eller till och med gymnasiet. Den åldern man tror att man är skitvuxen och tror sig veta allt om livet, den ålder man blir hopplöst kär och tänker "du o jag föralltid" haha, den åldern man hängde på mcdonalds på fredagkväll för att man va liten och inte fick klubba och den åldern man gör allt för att vinna respekt hos sina kompisar genom att göra onödiga saker som man flera år senare tänker efter och skrattar åt. Jag saknar den tiden.

Aja, sov gott fina läsare:)
Godnatt!